Pendlingen mellan isolation och ett socialt liv

Det kommer perioder av dagar som delas i sällskap med det där antalet andra. Det uppstår ett glitter i mina ögon och ett glitter i deras. Vi ser gamla revyer, äter gott, pratar och delar tankar. Jag känner mig vacker och skrattar mycket. Det mesta är trivsamt simpelt och som det ska.

Och det kommer perioder av dagar som hör till det motsatta, i total isolation. Ett endaste jag med musiken, tankarna och en katt som tittar in ibland från det andra rummet. Sjunker in, djupt, i melodivärlden. Tar för mig av det mäktiga utbud som står till bjuds därute och finns att hämta bara med några enkla knapptryckningar på tangentbordet. Kan sitta i dygn. Förälskar mig i någon röst som visar vad den går för i inövade sångtexter. En passion. Och jag brinner. En fullkomlig njutning som kan nå definitiv extas tillsammans med en kopp te samtidigt som jag ser ut mot den gata som blottar sig strax utanför fönstret. Ett regn, mörker eller tidig morgon gör den halvsentimentala helhetsupplevelsen mest rättvisa.

Det är som jag glömde bort resten av världen och det som lever, verkar och rör på sig därutanför.

Har undrat om jag flyr från något jag bara inte klarar av att ödsla tid på. Oskrivna regler jag inte orkar följa. Samhälleliga mönster jag inte känner mig hemma med och bara känns slitna, utprovade och genomskådade för länge sen. Jag ser slutet när början knappt hunnit komma igång. Det gör mig dämpad. Kanske är det därför jag stänger av ibland och går in i något annat som dessutom kan styras (på ett mer tillfredsställande sätt) och känns mer behagligt, omfamnande och vackert.

———
Andra bloggar om: isolering, social, sällskap, ensamhet, musik, röst, passion, sentimental, regn, samhälle, regler, utanförskap, genomskådande, kontroll

2001

Benen bar mig bort mot en plats som känns så historia och 2001. Ett stort tegelhus som måste bestå av ungefär lika många rum som där fanns trasiga tonårssjälar. Det var sig likt, trots vissheten om att det numera bara var ett skal utan innehåll som enbart existerade med blotta ögat. För tittade man lite noggrannare, in genom de svarta fönstren, var det tomt. Inga skrik, inga utbrott. Inga sång eller gitarrpålägg vid det lilla mixbordet. Bara tystnad. Och mörker.

Jag kom att tänka på den chef som styrde och ställde och gav oss pengar till att kunna hålla på med sånt vi aldrig fått chansen att kunna göra i samma utsträckning tidigare (alla med sin historia i bagaget).
Musiken, resa runt till olika platser runtom i landet och äta på dyrt från restaurang varje fredag. Han lever inte längre. Körde ihjäl sig för några år sedan. Olycka eller inte vet man inte. Vissa tror han hade så onda fiender att någon mixtrat med bilen som tog honom av vägen och började brinna. Lågorna åt väl upp honom…
Jag tyckte om honom. Han såg oss. Under huden. Lyssnade och var uppmärksam.

Idag har verksamheten, med all sannolikhet, en ny ledare som domderar och fattar beslut. I ett annat hus med andra trasiga ungdomssjälar någon annanstans. Jag är ingen ungdom längre även om det var svårt att inte hamna där igen bara genom att gå förbi.

Tiden gör så mycket med oss.

Andra om: ungdom, hus, plats, 2001, bilolycka, död, tid

Hopp och osänkbara lögner

Jag tog med dig ut idag. Sa att solen värmde på som aldrig förr i försök att få dig intresserad. Du såg ut att behöva ljuset. Och värmen. Din hud var likblek och din kropp mager och trasig.

Du sa att du frös och trädde på vinterstövlarna som fått stå nedanför den säng du fått, i ett rum du delar med en främmande kvinna som inte heller till det friska samhället räknas och därför också avskärmas från livet och rörelserna därute i det vanliga hårda klimatet. Ett “därute” du skulle komma att få återvända till för en stund, i den mån du orkade, tillsammans med en dotter du burit inom dig och själv välkomnat ut till samma värld en gång i tiden. Men det var ganska längesen nu.

Jag höll mig bredvid. Vi gick runt “byggnaden för avskärmning” och jag betraktade dig. Du hade kropp likt en gammal gumma. Solglasögonen lät du vila på huvudet och vi gick sakta medan du berättade om det senaste som hänt innanför de låsta dörrarna sedan vi sågs sist.

Bipolärt syndrom, även kallad manodepressiv sjukdom, hette det. Jag såg lättnaden i dig - att du åtminstone fått ett namn på det som gör ont och ställer till därinne. Du hoppades få hjälp nu. Och jag tänkte att trots du har hoppats så mycket förut, utan något större resultat, har hoppet ändå inte tyckts övergivit dig. Det är fascinerande. Och eftersom hoppet väl är en av förutsättningarna för att klara fortsatt andning fick det mig lugn, trots att jag inte förväntar mig några mirakel.

Som liten liknar man de vuxna vid Gudar som klarar allt. Du klarade det mesta då. Det var tvunget. Åtminstone att lyckas lura dig själv och dina barn att du var gjord av något hårdare och stadigare än kött och blod. Och den tog ju oss fram, den osänkbara lögnen, och fungerade utmärkt som Räddare då. Så kom den tillslut att bli din största fiende som du måste försonas med för att kunna leva drägligt liv.

Betydelsen av rum

Här skriver jag om det som inte får rum någon annanstans.