2001

Benen bar mig bort mot en plats som känns så historia och 2001. Ett stort tegelhus som måste bestå av ungefär lika många rum som där fanns trasiga tonårssjälar. Det var sig likt, trots vissheten om att det numera bara var ett skal utan innehåll som enbart existerade med blotta ögat. För tittade man lite noggrannare, in genom de svarta fönstren, var det tomt. Inga skrik, inga utbrott. Inga sång eller gitarrpålägg vid det lilla mixbordet. Bara tystnad. Och mörker.

Jag kom att tänka på den chef som styrde och ställde och gav oss pengar till att kunna hålla på med sånt vi aldrig fått chansen att kunna göra i samma utsträckning tidigare (alla med sin historia i bagaget).
Musiken, resa runt till olika platser runtom i landet och äta på dyrt från restaurang varje fredag. Han lever inte längre. Körde ihjäl sig för några år sedan. Olycka eller inte vet man inte. Vissa tror han hade så onda fiender att någon mixtrat med bilen som tog honom av vägen och började brinna. Lågorna åt väl upp honom…
Jag tyckte om honom. Han såg oss. Under huden. Lyssnade och var uppmärksam.

Idag har verksamheten, med all sannolikhet, en ny ledare som domderar och fattar beslut. I ett annat hus med andra trasiga ungdomssjälar någon annanstans. Jag är ingen ungdom längre även om det var svårt att inte hamna där igen bara genom att gå förbi.

Tiden gör så mycket med oss.

Andra om: ungdom, hus, plats, 2001, bilolycka, död, tid