Pendlingen mellan isolation och ett socialt liv
maj 3, 2008
Det kommer perioder av dagar som delas i sällskap med det där antalet andra. Det uppstår ett glitter i mina ögon och ett glitter i deras. Vi ser gamla revyer, äter gott, pratar och delar tankar. Jag känner mig vacker och skrattar mycket. Det mesta är trivsamt simpelt och som det ska.
Och det kommer perioder av dagar som hör till det motsatta, i total isolation. Ett endaste jag med musiken, tankarna och en katt som tittar in ibland från det andra rummet. Sjunker in, djupt, i melodivärlden. Tar för mig av det mäktiga utbud som står till bjuds därute och finns att hämta bara med några enkla knapptryckningar på tangentbordet. Kan sitta i dygn. Förälskar mig i någon röst som visar vad den går för i inövade sångtexter. En passion. Och jag brinner. En fullkomlig njutning som kan nå definitiv extas tillsammans med en kopp te samtidigt som jag ser ut mot den gata som blottar sig strax utanför fönstret. Ett regn, mörker eller tidig morgon gör den halvsentimentala helhetsupplevelsen mest rättvisa.
Det är som jag glömde bort resten av världen och det som lever, verkar och rör på sig därutanför.
Har undrat om jag flyr från något jag bara inte klarar av att ödsla tid på. Oskrivna regler jag inte orkar följa. Samhälleliga mönster jag inte känner mig hemma med och bara känns slitna, utprovade och genomskådade för länge sen. Jag ser slutet när början knappt hunnit komma igång. Det gör mig dämpad. Kanske är det därför jag stänger av ibland och går in i något annat som dessutom kan styras (på ett mer tillfredsställande sätt) och känns mer behagligt, omfamnande och vackert.
