Hopp och osänkbara lögner

Jag tog med dig ut idag. Sa att solen värmde på som aldrig förr i försök att få dig intresserad. Du såg ut att behöva ljuset. Och värmen. Din hud var likblek och din kropp mager och trasig.

Du sa att du frös och trädde på vinterstövlarna som fått stå nedanför den säng du fått, i ett rum du delar med en främmande kvinna som inte heller till det friska samhället räknas och därför också avskärmas från livet och rörelserna därute i det vanliga hårda klimatet. Ett ”därute” du skulle komma att få återvända till för en stund, i den mån du orkade, tillsammans med en dotter du burit inom dig och själv välkomnat ut till samma värld en gång i tiden. Men det var ganska längesen nu.

Jag höll mig bredvid. Vi gick runt ”byggnaden för avskärmning” och jag betraktade dig. Du hade kropp likt en gammal gumma. Solglasögonen lät du vila på huvudet och vi gick sakta medan du berättade om det senaste som hänt innanför de låsta dörrarna sedan vi sågs sist.

Bipolärt syndrom, även kallad manodepressiv sjukdom, hette det. Jag såg lättnaden i dig – att du åtminstone fått ett namn på det som gör ont och ställer till därinne. Du hoppades få hjälp nu. Och jag tänkte att trots du har hoppats så mycket förut, utan något större resultat, har hoppet ändå inte tyckts övergivit dig. Det är fascinerande. Och eftersom hoppet väl är en av förutsättningarna för att klara fortsatt andning fick det mig lugn, trots att jag inte förväntar mig några mirakel.

Som liten liknar man de vuxna vid Gudar som klarar allt. Du klarade det mesta då. Det var tvunget. Åtminstone att lyckas lura dig själv och dina barn att du var gjord av något hårdare och stadigare än kött och blod. Och den tog ju oss fram, den osänkbara lögnen, och fungerade utmärkt som Räddare då. Så kom den tillslut att bli din största fiende som du måste försonas med för att kunna leva drägligt liv.